Oidipusmyten – mer än bara ett komplex

Kåseri: Alla ställningstaganden är skribentens egna.

Det sägs att män ofta tänker på romarriket, och det ligger nog någonting i det. Det som åsyftas brukar vara en dragning åt historien, med ett svagt skimmer av elitvurm. Att män skulle leva i en saknad av det forna imperiets glansdagar med allt vad det innebär av militarism, disciplin och nationsbygge. Men jag tror det handlar om att söka förståelse för historiens flöde.

Uppgång och fall är något som fascinerar – likväl som sökandet efter ett ursprung. För roms del handlar det i mångt och mycket om grekiska högkulturen. Utan den hade inte Rom sett ut som det gjorde. Därför är det minst lika intressant att dyka ned i det antika Greklands mångbottnade kultur. Där finns nämligen mycket att lära – och hör och häpna – de brottades med samma problem som vi gör i våra dagar.

Antikens Grekland är formligen sprängfylld av sedelärande sagor och myter. Olyckor, ond bråd död, monster och tragedier. En av dessa är varningar om ursyndernas synd: incest. Som i exemplet minotaurusmyten där solens dotter Pasifae parar sig med en tjur och får dottern Europa. Kruxet? Tja, bortsett från det uppenbara tidelaget så är tjuren just symbol för solen. Pasifae har med andra ord parat sig med sin far, och resultatet blir för oss Européer insikten att hela vår kontinent, enligt grekisk mytologi, är resultatet av gudomlig incest.

Men den kanske allra sorgligaste historien är nog den om Oidipus. Pojken som fastnade i ödet att mörda sin far och gifta sig med sin mor. Berättelsen handlar om den fria viljans utsträckning, men också om konsekvenserna av våra handlingar.

Alltsammans börjar i Thebe, där kung Laius och drottning Jocasta fått en oroväckande profetia: kungen kommer dödas av sin son. Detta sätter igång hela den rafflande historien: de låter slå hål i hans fötter och hänga upp sonen i ett träd. Men ödet förbarmar sig, en utblottad bonde tar ned honom – och ger honom namnet Oidipus, som betyder Svullna fötter. Bonden tar honom till Korinth, där barnlösa kung Polybus och drottning Merope tar in honom som sin egen. Oidipus växer upp, men sedan griper ödet in ännu en gång. Han får profetian: “du kommer döda din far och gifta dig med din mor”. 

I desperation ger han sig av från sina adoptivföräldrar, i ett försök att rädda sina föräldrar, som inte är hans föräldrar. Egentligen. På sin vandring möter han sin riktiga far, Laius, och utan vetskap om dennes identitet dräper han honom. Framme i Thebe får han veta att sfinxen härjar och en belöning är utfäst: den som lyckas dräpa besten skall få gifta sig med änkedrottningen Jocasta och ta platsen vid hennes sida som kung. För den driftige Oidipus är detta en smal sak, och så sker också. Han har nu uppfyllt profetian, och detta genom sina egna handlingar, i en slags ödets ironi.

Åren går – han blir flerbarnsfar tillsammans med sin mor och allt verkar lyckligt. Men skenet bedrar. Pesten slår till och från oraklet i Delphi kommer besked: Laius mördare som nu lever fritt i Thebe måste kastas i exil. När sanningen väl upppenbarar sig för den olycksalige Oidipus, begår Jocasta självmord och Oidipus spetsar sina ögon med hennes smyckesspännen – och går sedan i exil, med dottern Antigone i följe.

Sigmund Freud myntade begreppet Oidipuskomplex, det vill säga en dragning till sin mor och ett starkt hat till sin far. Men Sofokles verk ”Kung Oidipus” handlar om så mycket mer. Det är en historia om tabu, men också om arrogans och att vara blind för sina handlingars konsekvenser. Det leder nämligen alltid i fördärvet, till fallet.