Kåseri: Alla ställningstaganden är skribentens egna.

Den 24 juni 2022 upphävde amerikanska högsta domstolen den prejudicerande domen Roe vs Wade, från 1973. Därmed upphävdes den konstitutionella rättigheten till fri abort i USA – det är numera upp till delstaterna själva att besluta i frågan. 

Men abortfrågan är lika gammal som samhället självt. Under perioder har man sett lite olika på saken – och av olika skäl. Först och främst kan man konstatera att i synen på abort påverkades starkt i takt med att kristendomens ideal och normer etablerades från det första milleniets första århundraden. Abort fördömdes av kyrkofäderna, enligt devisen att alla liv är värda att bevaras och det är inte upp till individen att besluta över guds skapelse. Livet är en gåva från gud. “För honom är allt liv värdefullt, och i hans ögon räknas även ett foster som ett liv. Att medvetet ta ett ofött barns liv är detsamma som att mörda”, som det står i första Moseboken. Under 1900-talet, och framväxandet av välfärdsstaten försvagades kristendomens ställning på många plan, så även gällande aborte.  Men det är knappast bibelns två testamenten som var först att tackla frågan.

Hur såg man på abortfrågan i antikens Grekland? Den frågan ställde Richard Harrow redan 1984 i den vetenskapliga artikeln “The Historical dimensions of Infanticide and abortion: The experience of classical Greece”. Han gjorde det i kölvattnet av att debatten återigen hade börjat gå het i USA. Vad kom han då fram till? 

Grekland var inte en unison enhet, utan en samling stadsstater med egna lagar och regler. I de flesta fall var abort en familje-  och inte en statlig angelägenhet – förutom primärt i fallet Sparta. Där fanns regler för att gynna barnafödande, knutet till militärstaten. Aristoteles skriver att i Sparta blev en man befriad från sina militära plikter om han avlat tre söner som kunde ersätta honom. Dessutom utgick skattebefrielse om han producerat fyra. Om något är det en indikation på att man ogärna utförde aborter i just Sparta. 

Richard Harrow skriver att i övriga Grekland fanns regionala skillnader, men en närmast allomfattande uppfattning var att frågan om att abortera,  eller döda ett nyfött barn rent juridiskt var en manlig angelägenhet. Därtill var det i grekisk rätt inte möjligt för staten att stämma en medborgare. Den rätten föll endast på offret och dess familj. Att svara på frågan om abort var olagligt eller ej kräver en viktig distinktion: det var förbjudet att mörda en medborgare – ja – men det var fadern som bestämde om ett barn skulle tas upp i familjen eller ej, och därmed åtnjuta medborgerliga rättigheter. Således var det i första hand barn som fötts eller avlats utom äktenskapet som drabbades av barnamord eller abort.

Ett berömt rättsfall är det mellan Antigenes och hans fru, som anklagades för barnamord efter att ha fått en abort utförd. Argumentet? Hon hade fråntagit sin man en arvinge. Källan till detta är Sopater (känd från Nya Testamentet) och om hans tolkning är korrekt, så var offret inte vare sig kvinnan eller fostret, utan fadern. Detta stämmer väl överens med den senare romerska rätten – där brottet inte var riktat mot fostret utan mot faderns arvinge. I de rättsfall som finns bevarade är det alltså inte en fråga om rätten till liv, som i kristen kontext.

Huruvida det var vanligt är en annan nöt att knäcka. Av medicinska texter från antikens Grekland och Rom går att förstå att det utfördes aborter och dessutom att man hade förvånansvärt väl utvecklade metoder för det, både vad gäller fosterdrivning med preparat och rent tekniskt. Men hur såg man på det? Under antiken var det viktigt med avkommor. De behövdes både i arbete och för att säkra arvet inom familjen. Därtill fanns en militär aspekt. Mycket pekar på att aborter eller barnamord helst undveks – men det fanns också en övre gräns för hur många barn man kunde föda. Till del var det alltså en ekonomisk fråga, och det förekom definitivt att barn sattes ut i vildmarken, lämnade åt sitt öde. Oidipusmyten pekar inte minst på detta. Filosofer som Platon och Aristoteles argumenterar för abort – men grunden till deras argument är familjeplanering. En familj kan inte ha fler munnar än den kunde mätta. Befolkningsreduktion var enligt dem det rimligaste skälet för abort.

Dessutom fanns en helt annan syn på själen och när den inträder. I antikens grekland kunde födoämnen ha en själ, växter, djur och så även ett foster. Aristoteles uppfattning var att ett foster genomgår flera olika själsstadier; från planta till djursjäl och till sist mänsklig själ. Han argumenterar därför att abort endast skall utföras före “känsla” (fostret rör sig) och “liv” (animation).

Den något mer sentida Porfyrus konstaterar att “själens inträde i fostret har fyllt oss med extrem osäkerhet”. Antingen kom den till vid samlaget, eller när fostret formats, eller vid fostrets första rörelse, eller slutligen vid födelsen. Mest troligt, konstaterar Richard Harrow, var dock stoicismens uppfattning att själen kom till kroppen vid första andetaget. Själ på grekiska, psyche, kommer nämligen från ordet andas: psycho. Nämnas bör ju naturligtvis också Hippokrates ed, som har en klausul mot abort. Harrow menar dock att vid tiden var eden närmast esoterisk, då dess förbud mot fosterdrivande örter och gifter inte alls återfinns i övriga medicinska dokument. Detta då den härrör från mysticismen, som höll allt liv heligt, vilket inte var en allmän grekisk uppfattning.

Även grekerna hade således diskussioner om aborten. Harrows slutsats är att frågan var för svår, och därför tog de grekiska domstolarna sällan en principiell ställning i frågan. Däremot noterar han att den romerske läkaren Soranos tvärvägrade abort, på moraliska grunder under första århundradet efter kristus. Sedan kom de tidiga kyrkofäderna, och locket var därmed på för abort fram till våra dagar, där den framväxande välfärdsstaten började utmana i frågan.