Göteborg, 13:e mars 2024. Joe är en av cirka 440 000 migranter som varje år lämnar den afrikanska kontinenten. Eller rättare sagt en av de alla de andra. De som försöker, men inte lyckas. Jag har följt hans resa sedan vi möttes för åtta år sedan. Den har gått från Gambia, till Marocko, via Islamska republiken Mauretanien, tillbaka till Gambia, via Senegal och nu senast till den tunisiska hamnstaden Sfax, via Sahara.

Vore han arbetssökande resereporter skulle hans färdväg vara en resurs, men omständigheterna är annorlunda – och dessutom är inte resemagasinsläsare intresserade av dessa, för våra ögon, avlägsna avkrokar. Då, för så många år sedan, var han vår fixare. Vår man på plats som gav nyckeln in till migranternas osynliga värld. Och som sådan en verklig resurs. Men det var på den tiden när det var på modet att åka till Nordafrika och rapportera om den ena tragiska migrant-historien efter den andra. Det är andra tider nu.

Jag ligger i sängen när mobilen plingar till. Har blivit van vid meddelanden från Joe. Det var längesedan jag tröttnade.

“Är du där Carl”

Det brukar börja just så och jag vet vad han vill. Förr eller senare kommer en fråga om att skicka pengar. Det är alltid akut: “de stal mitt pass”, “har malaria”, “måste hämta ut visum”. Den gamla telegrafitjänsten Western Union har gått varm. 

Tills dess att den slutade göra det.

“Jag måste visa någonting”

Jag svarar kort: “Berätta vad du vill visa!” och strax plingar det till: “Är sjuk, Carl. Idag är dag nio, jag svär”. En kråksång jag hört förut. Men denna gång är det annorlunda. Bifogat ligger ett fotografi på en penis, med svåra utslag och blödande bölder.

“Du har en könssjukdom, kanske syfilis eller chancroid”, blir mitt svar. “Du måste gå till en läkare”.

När fotot väl färdats genom internets oräkneliga noder och landat i min telefon så tystnar det. Dagarna går och blir till veckor. Man borde vara orolig, men min instinkt är den motsatta: “hur kan man vara så dum att man drar på sig en könsjukdom när man försöker migrera, och därmed riskera allt man kämpat för i närmare ett decennium?” Men fotot fastnar på näthinnan, och blir till ännu en i raden av länkar till historien.

Är det verkligen så enkelt, att en människa får skylla sig själv? Spelar inte omständigheterna också en roll för det man gör och vad man råkar ut för? Jag har själv bevittnat förhållandena på den särskilda botten som bara finns i det mellanrum som uppstår för dem som väljer att försöka sig på den svåra vägen till Europa. Inte hemma – inte borta. Som flashbacks dyker de upp, och det finns många av dem – minnen fyllda med omständigheter.

Boukhalef, 26:e februari 2016. De två vakterna står i portuppgången. Det finns ett system här, där man varnar varandra för poliser på patrull. Att ockupera ett hus i spökstaden Boukhalef i Tanger kräver detta. Med jämna mellanrum görs raider, där den oturlige infångas och deporteras söderut. Vi styr våra steg mot de båda männen, och med de tornande vita husfasaderna i ryggen släpps vi in. Korridoren är dunkelt belyst: elen är sedan länge avstängd. De flesta dörrar är uppbrutna, sönderslagna och obrukbara. I bortre änden sitter en man på huk och gör i från sig i ett hål  marken. Det privata utrymmet har här krympt till obefintlighet. Det är en av kostnaderna för tak över huvudet.

Ett flertal människor cirkulerar, de flesta iklädda träningsoveraller och tofflor. Någon bär en necessär. Vore det inte för mörkret, fukten, kölden och stanken av mögel och avföring kunde det nästan misstas för ett vandrarhem. Nästan. Jag är utrustad med dold kamera, inte för några dolda intentioner, utan för att inte väcka uppmärksamhet. Några misstänksamma blickar kastas mot oss, men vi tillåts fortsätta upp för trappan.

Fukten i den ouppvärmda betongen gör sig inte bättre med elevationen. Blöta vindar från Medelhavet och en frånvarande vår sätter sig i både väggar och lemmar. Vi leds in bakom en av de trasiga dörrarna. Denna är lagad, både en och två gånger – en masonitskiva sitter hjälpligt fastspikad och gångjärnen består av ståltråd. På golvet ligger några kuddar och täcken. Inlindat i en filt ligger ett litet knyte. Han syns nästan inte, så liten är han.

– Föräldrarna fördes till Tiznit, berättar Joe. Så nu tar de hand om barnet här.

“Detta är ingen plats för ett nyfött barn”, hinner jag tänka innan vi leds vidare.

Olle Blomberg vid filosofiska institutionen på Göteborgs universitet. FOTO: Pressbild

”Om man eliminerar all slump så leder det till en slags skepticism om klandervärdighet, att ingen kan vara moraliskt ansvarig.

Olle Blomberg

Gränsen mot den spanska exklaven Ceuta i norra Marocko. FOTO: Carl Hällströmer

Men borde inte detta även medföra förekomsten av moralisk otur?

– Ja, i så fall finns det ju det. Men det är en lite olycklig term. För det handlar egentligen inte om tur. Så som filosofer använder den här termen, så menar man sådant som är utanför vår kontroll.

Kan skuld ärvas från tidigare, vårdslösa, oaktsamma handlingar?

– Om man tänker sig att resultat kan påverka klandervärdhet så verkar det inte rimligt att säga att man är moraliskt ansvarig för vissa resultat oavsett om man han hade en moraliskt bra eller dålig inställning till den.

Ett sådant exempel kan vara när man har otur, när dåliga saker händer utan avsikt. Oavsett om man vill något dåligt eller inte.

– Det verkar inte sannolikt att rent slumpmässiga händelser som inte har någon koppling till mina attityder och hur jag beter mig, skulle göra mig klandervärd. Hur ska man då förklara att vissa slumpmässiga händelser kan göra oss klandervärda eller inte? Ja, då är en tanke att resultatet som påverkar min klandervärdhet på något sätt måste kunna spåras tillbaka till någonting dåligt som man gjort tidigare.

Det är basen för ett skeptiskt argument som vissa hävdar visar att vi aldrig är moraliskt ansvariga för någonting. Då är vi inte klandervärda, men heller aldrig berömvärda.

Olle Blomberg

I den stekande majsolen denna eftermiddag börjar vi närma oss ett svar. Om man tillskriver omständigheter en stor betydelse så gör man det på bekostnad av den fria viljan. I exemplet revolvern och fiskmåsen så har många en intuitiv förståelse att den som faktiskt dödar sitt offer är mer klandervärd än den som räddas av fiskmåsen.

– Men det är ett misstag. För att vi ska vara klandervärda så måste det vara något vi har kontroll över, och det är ingen skillnad i kontroll mellan de här fallen. Andra menar då, och jag är en av dem, att sådant som är utanför vår kontroll kan påverka vår klandervärdhet. Om man eliminerar all slump, så leder det till en slags skepticism om klandervärdhet – att ingen kan vara moraliskt ansvarig.

Ändå är det något som skaver. Vad har vi egentligen lärt oss här? Omständigheter påverkar, ändå har du en fri vilja. Denna fria vilja, ledde Joe till den avgörande handling som åsamkade hans nuvarande situation: han hade oskyddat sex. Men omständigheterna gör gällande att han också drabbats av otur. Och vilken skuld kan man egentligen tillmäta någon som på grund av både moralisk otur och den fria viljans handlande hamnat snett? På en rak fråga, mot slutet av vår sittning säger Olle Blomberg:

– Om du inte skulle klandra honom, så skulle du också omyndigförklara honom på ett sätt. Men det säger jag inte som expert, utan det kan du i princip fråga vem som helst om.

Det som fastnar är inte inte filosofin, utan det mer vardagliga. Kanske är det där svaret ligger, i det enkla.

Jag gör ett sista försök att få kontakt med Joe. “Har du fått någon vård?”. Svaret kommer till sist:

“Nej, jag lever med det. För att få vård måste jag söka asyl här i Tunisien och det skulle grusa drömmen om Europa.”

Han berättar att som det är nu kan han inte försörja sig. Ingen vill anställa honom, då smärtan gör att han inte kan arbeta effektivt. Detta trots att Ulcus molle i högsta grad är botbart. I Sverige och andra västländer finns dessutom en betydligt större tillgång till vård, något som är särskilt svårt för människor som Joe, som lever i limbo.

“Kan du känna någon ånger, för allt som hänt?”

“Jag ångrar varje sekund jag varit i det här landet. Många gånger har jag gett upp på livet självt, jag borde inte åkt hit”.

Vi är alla på något sätt ansvariga för våra handlingar, som i sin tur kan förändra omständigheterna. Joe är ett exempel på detta. Han befinner sig där han är på grund av tidigare beslut, som vardera fattats under olika förutsättningar och olika möjligheter. Det framstår som tydligt att frågan inte egentligen handlar om skuld och ansvar, utan om vad man gör här och nu.

Mina fingrar knappar därför in adressen till Western Unions hemsida.

* Joe är ett fingerat namn.

Ulcus Molle orsakas av en bakterie som heter Haemophilus ducreyi. I Europa är den i det närmaste utrotad, men är i utvecklingsländer en vanlig orsak till genitala bölder och sår. FOTO: Dr Greg Hammond, Public Domain.

Till vänster ligger ett litet knyte, en pojke som fötts i kåkstaden Boukhalef. FOTO: Carl Hällströmer