FOTO: Carl Hällströmer
Den existentiella ensamhetens förbannelse
Reporter: Carl Hällströmer
Vi kan alla känna oss ensamma och utelämnade. De flesta associerar ordet till avsaknad, allra vanligast kanske att bli lämnad ensam, att aldrig få en kram eller aldrig få leva i en relation. Men ibland kan ensamhet också vara att bli inslängd i ett mörkt rum – där en välbekant brits är ens enda “vän”. Det hände Martin, som plötsligt rycktes från sin tillvaro – och nu står i valet och kvalet att lämna samhället helt.
Jönköping, 15:e januari, 1962. Bröderna Hellström går ut genom porten till flerfamiljshuset, eller hyreskasernen om man så vill. Bråket där uppe i lägenheten hade slutat med att de körde ut de två männen ned till gatan. Väl nere på gatuplan har en av männen hunnit försvinna spårlöst. Det är tyst, närmast ödsligt. En tystnad som bryts av ett helvetiskt brak. Från ett gömsle på andra sidan gatan avlossar skrothandlare Johansson ett skott och en av bröderna faller livlös till marken. Sju timmar senare är 21-årige simhopparen och OS-hoppet Johnny Hellström död. Kvar i lägenheten ligger den lilla dottern och väntar förgäves på sin far. En väntan som aldrig tagit slut. Den lilla flickan kom att bli Martins mamma, som fick växa upp utan sin far.
Man kan vara ensam på många olika sätt.
Stockholm, 20:e april, 2024. Promenadvägen mellan Bromsten och Rissne visar sig vara mer svårforcerad än jag trott. Vägarbeten hit, vägarbeten dit – Stockholm förnyas jämt och ständigt. Som en evig kokong av förnyelse, aldrig blir den klar – alltid är den klar. Jag är på väg till Martin som bor där ute i en av allmännyttans lägenheter. Numer har man sedan länge slutat kalla det för kasern, men i praktiken är det samma sak. I lurarna dundrar Dan Hylander, kanske är även det en slags förpuppningsprocess. Jag är nog en av få som lyssnar på Raj Montana Band, denna dag.
“Fan ska ha drömmar, när världen ser ut som den gör?”
Inne i lägenheten sitter Martin, 38, i en improviserad soffa, en ranglig träsäng från Ikea. Den tidigare inneboenden lämnade kvar denna, berättar han. Nu är allting på väg att fallera.
– Mitt 2023 var ett otursår. Först blir jag sjuk, olika infektionssjukdomar, sedan blir jag omplacerad på jobbet – och till sist händer det där.
Martin syftar på en torsdagseftermiddag för inte så länge sedan. Chefen dyker upp på skolgården där han arbetar som ungdomsstödjare och ber honom komma med. Det blir starten på en vild karusell. Drogtest, och sedan raskt iväg till Sankt Görans.
– De bad mig skriva under ett dokument, och jag gjorde det. Mest för att vara tillmötesgående. Jag vet inte var det var, men kanske en fullmakt?
FOTO: Carl Hällströmer
Han blir tvångsintagen och hamnar till sist på en brits han känner igen. Här har han varit förut. Ett minne av att placeras i ett mörkt rum där han bältas och får en spruta i höften. Då hade han hoppat från balkongen i ett självmordsförsök. Nu, många år senare, har han tagit sig igenom mycket. Försöker sköta sig och har ett jobb på en skola i Lidingö. Han hade varit mitt uppe i en konfliktlösning mellan två av barnen, när han rycktes upp. Kontrasten i omständigheterna är stor, men britsen verkar vara densamma.
Martin, den hiphop- och innebandyälskande 38 åringen blir från och med nu en serie journalanteckningar. Han omhändertas genom lagen om psykiatrisk tvångsvård. Han är inte längre Martin, utan “orolig”, ”narrspelande” och “rädd”.
– Jag kan förstå det på ett plan, men samtidigt så förstod jag inte alls där och då varför jag hamnat där. Jag hade inte varit drogpåverkad, eller varit i psykos på jobbet. Ändå hade chefen sett till att jag hamnade där.
– Man kan hamna i situationer när man känner att det är ingen idé längre.
Martin
Olle Blomberg, institutionen för filosofi och logik, Göteborgs universitet. FOTO: Pressbild
Inom ansvarsfilosofin kan man tala om spårbara fall, att man kan vara indirekt ansvarig i flera led. Olle Blomgren skriver att skuld kan “ärvas från tidigare vårdslösa, oaktsamma handlingar”. Jag frågar Martin om hur han ser på detta:
– Jag vet inte när det började. Kanske vid min separation, det var i alla fall då jag började få psykosliknande anfall. När min sambo lämnade mig. Visst, jag använde droger, men jag var aldrig våldsam.
Martin berättar att det varit stökigt genom åren, särskilt då han arbetade som DJ. Det var då drogerna kom in i bilden.
– Men det var aldrig mer än för att hålla igång. På fest, liksom.
Han berättar att det funnits situationer där han stått inför valet att göra brott. Några gånger har han gått den vägen – men han vill inte egentligen. Och senaste gången är många år sedan.
– Man kan hamna i situationer när man känner att det är ingen idé längre. Då är det lätt att man bara väljer att skita i konsekvenserna. Nu känns det som att jag är i en liknande situation.
Martin är noga med att poängtera att han aldrig begått något våldsbrott, utan att det mer handlat om brott som främst rört honom själv – primärt då droger.
På glasbordet framför oss ligger ett cigarettpaket, en stock snus, en palestinasjal och diverse prylar som hamnat där löpande – ungefär på samma sätt som en byrå kan användas som avställningsyta. Där ligger också ett brev från kommunen innehållandes ännu ett epitet. Martin är numera “varslad om avsked av personliga skäl”.
Jag hör Dan Hylander och hans Raj Montana band eka, igen:
“Dom ska glömma en, glömma en, slippa å se, som nåt skit under mattan i en borgarsalong”
Folkhälsomyndigheten har på uppdrag av regeringen gjort en kartläggning av ensamhet i Sverige. Syftet är att på sikt utveckla en nationell strategi för att motverka (ofrivillig) ensamhet. I sammanfattningen går att läsa att mest drabbad är gruppen yngre och gruppen äldre. Man skiljer även på olika typer av ensamhet: social, emotionell och existentiell. De två förstnämnda kan kortfattat sägas innebära en brist på socialt nätverk (social ensamhet) och brist på närhet och meningsfulla, förtroliga relationer (emotionell ensamhet ).
Den existentiella ensamheten är en djupare form av ensamhet. Man känner sig avskuren från andra människor – ofta hela tillvaron i sig självt. Inte sällan finns ett samband med svåra livssituationer, och det är vidare vanligt att de tre formerna samverkar och förstärker varandra. Har du inget nätverk har du heller ingen att anförtro dig åt – vilket kan skapa den klyfta till samhället i stort, som den existentiella ensamheten medför. Dessutom är det knutet till psykisk ohälsa, som både kan vara ett resultat av – och en orsak till ensamheten man upplever.
Med humorn i behåll. Martin har en distans till allt som hänt, och visar det med landstingets klassiska filt. FOTO: Carl Hällströmer
För Martins del innebär ensamheten inte nödvändigtvis en social ensamhet, men den existentiella framtecknar sig tydligt. På sin telefon brukar han skriva dikter, som beskriver hans situation.
– Det är skönt att samla tankarna, och formulera sig.
När jag lämnar Martin så tackar han
– Ingen har någonsin lyssnat på hela min historia.
Men jag kan inte hjälpa att tänka på hans morfar Johnny. Om stöket i tillvaron som mer eller mindre gått i arv. För när börjar egentligen en historia? Och har vi alla samma villkor och chanser här i livet? Martins mamma drabbades av vad som idag skulle benämnas bipolär sjukdom, med alla svårigheter det innebär – och på något vis verkar svåra händelser kunna gå som en vågrörelse genom flera generationer. Trauman som förökar sig, och ger nya trauman – som en kokong. Aldrig klar, alltid klar.
Johnnys mördare gick fri fram till hösten 1962. I bokverket Panorama för samma år går att läsa om händelsen:
“Är det Hellströmarna” som varit framme och tjallat? Frågade simhopparen Johnny Hellströms baneman när han i höstas greps som efterlyst av ett par polismän i Växsjö. De orden kan ge förklaringen till dramat i de beryktade jönköpingskvarteret kring Östra torget natten till tisdagen där 25-årige “Stefan” Johansson efter en supfest avlossade det pistolskott som ändade den 21-årige landslagsmannens liv”
På sociala medier läser jag att Martin bestämt sig för att lämna landet och åka till USA. Jag kan bara hoppas att den existentiella ensamheten stannar hemma.
På bordet ligger en serie dokument, innehållandes beslut som gäller Martin. FOTO: Carl Hällströmer
Med stolthet visar Martin upp en LP med Hip-Hop artisten Promoes autograf. FOTO: Carl Hällströmer