Reporter: Adam Bokinge
Bastuklubb kanske låter som en gemenskap för bastuälskare. Men en bastuklubb är egentligen en plats, oftast där en bastu förvisso återfinns men används primärt som ett utrymme där män kan träffas och ha sex med andra män.
Genom historien har homosexuell aktivitet stigmatiserats och dessa bastuklubbar var de första utrymmen där homosexuella män kunde träffas utan att dölja sin sexualitet. Påve Gregorius XI sa i ett tal år 1376 att det inte finns någon synd värre än de två som invånarna i Florens sysslade med. Först tog han upp den pengatvätt som kunde kopplas till den blomstrande banksektorn som hade slagit rot i staden och gjort staden till en av världens rikaste städer. Den andra synden var så avskyvärd att Gregorius inte ville låta ordet lämna hans läppar. Men publiken tog inte fel på vad Gregorius åsyftade. Sodomin som hade spridit i staden. Egentligen är allt sex förutom vaginalt samlag sodomi, men oftast användes begreppet som synonym för homosexualitet. Mycket av denna sexuella aktivitet utspelade sig på stadens badhus. De styrande i republiken Florens såg också sodomin som ett stort hot mot staden och inrättade år 1432 en myndighet endast för att motarbeta och hitta sodomiter.
1492 började myndigheten varna ägare av badhus i staden att hålla utkik efter homosexuella män som figurerar i deras lokaler. Dessa män dömdes oftast till böter men om det upprepades kunde dödstraff dömas ut.
Bastuklubbar och badhus har historiskt varit en samlingsplats för homosexuella män. Men renodlade homosexuella bastuklubbar blev inte en verklighet förrän i mitten av 1900-talet, då i de större städerna i västvärlden. Bastuklubbarna blev med tiden en institution i den homosexuella kulturen. Man kan dela upp evolutionen av de homosexuella bastuklubbarna i fyra steg. De första bastuklubbarna var alldagliga utrymmen och besökets av både heterosexuella och homosexuella. Sex var ovanligt. I den andra fasen, under sent 1800-tal fick homosexuella sina favoritplatser. Ofta handlade det om att på dessa platser kollade till exempel platschefen eller polisen åt andra hållet. Det var vanligt att homosexuella män samlades på bastuklubben vid speciella klockslag. Bastuklubbägare kunde antingen ringa polisen eller ta hjälp av maffian för att stoppa att deras bastuklubb blev populär bland homosexuella. På samma sätt kunde ägarna betala av polisen och ta hjälp av maffian för att kolla det andra hållet.
Den tredje upplagan dök upp under tidigt 1920-tal. Då började bastuklubbar där sex var tillåtet att dyka upp i New York. Klubbarna var inte homosexuellt separatistiska dock var en stor del av besökarna homosexuella män. Även om sex inte var förbjudit av ägarna, var klubbarna utsatta för konstanta razzior av polisen.
Den fjärde versionen av bastuklubbarna dök upp under 50-talet. Detta var renodlade homosexuella bastuklubbar. De första började dyka upp i San Fransisco. Klubbarna på 50-talet och framåt drevs oftast av homosexuella män. Det är så vi känner igen dem idag.
Under 70-talet växte bastuklubbarna i antal och fick en viktig roll inom den homosexuella kulturen. Bastuklubbar blev varumärken och mytomspunna.
Mineshaft var en klubb som öppnade i New Yorks nedgångna kvarter under hösten 1976. Det fanns ingen skylt utanför som gav klubben tillkänna. Exteriören ska ha varit smutsig. Inuti klubben hade man byggt upp olika miljöer. Fängelseceller, fängelsehålor och lastutrymmet på en minivan. Det fanns även badkar där man kunde bli urinerade på samt ett rum för koprofili. Klubben besöktes av flera kändisar och Mick Jagger ska ha blivit nekad i dörren.
Bastuklubben Caldron öppnade 1980 i San Fransico. Den drevs av medlemmar ur San Francisco Gay Men Chorus. Den första homosexuella kören i världen. Efter kören hade repat tog de sig till Caldron där de hade sex medan opera musik dånade ut ifrån högtalarna. Klubben blev också känd att vara den första bastuklubben där det uppmanades till säkert sex. Detta efter att aids började härja i staden. Klubben var dock tvungen att stänga 1984 då staden förbjöd bastuklubbar.
Sverige hade väldigt få bastuklubbar vid den här tiden och de var inte like viktiga för den homosexuella identiteten som de blev i resten av västvärlden.
I Sverige fick de flesta höra om bastuklubbar för första gången när den dåvarande socialministern Gertrud Sigurdsen påskyndade bastuklubbslagen. Detta under den brinnande Aids-pandemin. Gertrud menade att bastuklubbar är en miljö där “människor träffas och har anonyma, sexuella kontakter och en utomordentlig grogrund för spridning av hivinfektion och andra sexuellt överförbara sjukdomar”. Lagen gjorde det olagligt att tillhandahålla lokaler där sexuella förbindelser underlättades. Lagen inrättades 1987 och avskaffades inte förens 2004. Det fanns dock undantag i lagen. Om tillställningen var privat kunde man fortsätta att driva bastuklubb. Detta gjorde att man skapade medlemsklubbbar där man var tvungen att ansöka om att få vara med.
Trots att bastuklubbar är lagligt sedan 20 år tillbaka i Sverige finns det fortfarande många platser i världen där liknande lagar finns kvar. Och San Francisco som en gång var bastuklubbarnas mecka legaliserade bastuklubbarna återigen först 2021