Fotograf Birgitta Lagerström / TT

I år firar vi 50 år av fri aborträtt i Sverige men runt om i världen syns krafter som åter vill begränsa den. För ett halvt sekel sedan var det en viktig fråga inom kvinnorörelsen i Sverige, då med den feministiska organisationen Grupp 8 i fronten. Med banderoller, megafoner och talkörer skrek och sjöng de fram sina krav på kvinnors rätt till sin egen kropp.

Det är juni 1970, och Grupp 8:s första stora möte står för dörren. Det ska hållas i stadsmuseet. Förväntningarna är att ett femtiotal kvinnor ska delta, men istället strömmar flera hundra in. Lokalen fylls snabbt och alla får inte plats. Den stora uppslutningen är ett resultat av en grupp kvinnor som samlats tre år tidigare, utan en aning om vilken påverkan det skulle komma att få.

Birgitta Bolinder, lärare och 29-årig ensamstående mamma, blir övertalad att följa med på könsrollsseminarium i Uppsala. De hålls under kvällstid med argumentet att det inte är “riktig litteraturhistoria” att prata genus på arbetstid. Varannan vecka möts kvinnorna upp och diskuterar, delar erfarenheter och lyssnar på föreläsningar. När Birgitta sitter på tåget hem från den sista träffen känner hon sig inte färdig. Det visar sig att hon inte är ensam. Bara några dagar senare ringer en av kvinnorna från seminariet till Birgitta och bjuder in till träff i sin lägenhet i Hässelby. Eniga om behovet av förändring, bestämmer sig kvinnorna för att agera.

– Och då funderade vi kring vad vi skulle kalla oss, och vi var åtta, så då sa någon att vi kan ju kalla oss Grupp 8 preliminärt, men det kom att stanna, berättar Birgitta.

Gruppens ledord blir snabbt “ingen klasskamp utan kvinnokamp”. För trots framsteg som arbetarrörelsen gjort under 1900-talet är samhället fortsatt ojämställt. Många kvinnor är hänvisade till hemmet utan möjlighet till arbete och inkomst samtidigt som de som faktiskt är i arbete blir utnyttjade som billig arbetskraft. Grupp 8 är fast beslutna om att frigöra kvinnorna från detta dubbla förtryck.

Under denna tid är det omständligt att få rätt till att göra en abort. Oftast krävs flera månaders utredning eftersom speciella omständigheter, såsom våldtäkt, fara för kvinnans liv eller allvarliga sjukdomar, behöver föreligga. Inte sällan måste både psykolog och gynekolog blandas in.

Birgitta har tur. Hennes föräldrar har goda kontakter och snart får hon tid hos en psykolog.

– Jag minns att psykologen sa till min pappa i telefon att din dotter måste säga att om hon tvingas föda det här barnet så tar hon livet av sig, och det ville jag inte men det var villkoret för en abort, berättar hon.

Tre dagar efter Birgittas besök hos psykologen ringer de från ett privatsjukhus. Hon har fått tid för en laglig abort.

– Och detta kostade säkert en hel del men mina föräldrar sa: “nu pratar vi inte mer om det,” så vi gjorde aldrig det. Jag pratade aldrig med någon mer än min bästa kompis, säger hon.

Inte förrän tio år senare skulle Birgitta berätta öppet om sin abort – då med kvinnorna i Grupp 8.

– Där kunde man ju prata med alla. Jag träffade massor med kvinnor i liknande situationer där vissa inte haft lika mycket tur som jag, de flesta fick ju ingen abort.

En av organisationens främsta frågor blir just aborträtt. Inom gruppen finns det starka krafter för att nå aborträttvisa. Grupp 8 har stora demonstrationer och myndigheterna är inte förberedda.

– Det var en av de sakerna där vi verkligen påverkade, berättar Birgitta.

Kort efter Birgittas abort träffar hon en ny man och gifter sig. Men efter bara sex år blir hon lämnad. Han är förälskad i någon annan och Birgitta blir kvar ensam med deras son Ulf.

– Då kände jag av det här med att bli lämnad, jag blev ensamstående mamma och fick ont om pengar, berättar hon.

På dagarna jobbar Birgitta som lärare och om det inte vore för att hon bor i kollektiv i samma byggnad som daghemmet hade det varit betydligt svårare att få vardagen att gå ihop. Och hon är inte ensam i sitt dilemma för när året blir 1967 och de åtta kvinnorna möts för första gången så är det framförallt barnomsorgen som förenar dem. 

– Det första vi upplevde att vi hade gemensamt var att vi alla var hemma med barn, fast att vi hade en bra utbildning, berättar Birgitta.

Barnomsorg blir en av Grupp 8:s viktigaste frågor. Det huvudsakliga ansvaret för hem och familj ligger på mammorna samtidigt som allt fler kvinnor har börjat studera och arbeta. Det är ett omöjligt livspussel att få ihop, speciellt om man är ensamstående mamma.

Efter första mötet fortsätter kvinnorna att träffas och snabbt blir det tydligt att de inte är ensamma om att vilja förändra. Mängder av kvinnor ringer och skriver till gruppen. Så blir det juni 1970 och det är dags för att öppna upp för offentligheten.

– Då kände vi att vi kunde bjuda in alla, för vi visste vad vi ville, så vi hade ett möte i Stadsmuseet, säger Birgitta.

På bara två år går organisationen från 16 medlemmar till 470. En enrummare räcker inte längre till för att planera rörelsens aktioner. Arbetet delas upp i 47 stycken olika lokala grupper, utspridda i hela Sverige. Och demonstrationerna är många. Birgitta kan i efterhand inte förstå hur hon fann tid för allt.

– Jag begriper inte att jag jobbade heltid, var ensamstående mamma och hade gamla föräldrar som var sjuka. Jag kan inte förstå hur det var möjligt.

Gruppens verksamhet växer och till en början fungerar allt som det ska. Kvinnorna möts i mindre sammanslutningar som sedan skickar representanter till större grupper. Men i mitten av 70-talet uppstår splittringar. Det råder delade meningar om hur rörelsen ska verka och så småningom bryter vissa lokala grupper sig ur organisationen. Konflikten grundar sig i meningsskiljaktigheter i synen på socialism och somliga är längre ut på vänsterkanten än andra. Birgitta får nog och drar sig ur.

– Jag stod inte ut med det, ska jag lägga min tid på det här tänkte jag, säger hon.

Mot slutet av 1970-talet minskar Grupp 8:s betydelse och istället kom deras tidskrift Kvinnobulletin att utgöra den främsta verksamheten. Men de åtta kvinnor som en gång möttes i en lägenhet i Hässelby med målet att verka för kvinnans frigörelse, hade satt sitt avtryck.