En kram, en klapp på ens axel, ett vänskapligt leende, en vän. Vi alla behöver någon form av intimitet. Oavsett om det är fysisk eller social närhet så får vår kropp signaler av andra som gör att vi mår bättre. Men hur känns det om man aldrig får vara nära någon annan?
Adam Edvardsson levde i ofrivillig ensamhet i nästan ett decennium. När han behövde en kram fanns det ingen där för att sluta armarna runt honom. När andra umgicks med sina vänner en fredagskväll satt Adam själv. Vissa drog tillsammans på innebandyträningen, Adam åkte till en tom kyrka. Hur mår man som människa om man aldrig får vara med någon? Om man inte får känna det där beröringsklistret som stärker våra relationer och ger oss en känsla av trygghet, kärlek och bekräftelse. Hör Adams historia i spelaren ovan.
”När jag var ensam hade jag nog bara behövt att någon gav mig en kram.”
– Adam Edvardsson
Bild: John Lundberg
Medverkande i reportaget
Adam Edvardsson
Levde i ofrivillig ensamhet under nästan ett decennium
